nu kommer jag bara skriva på tills jag tar slut på ord. Jag ska berätta om en tjej. En liten snorvalp som inte visste vad hon gjorde. Vad hon gjorde mot sina vänner eller mot sina käraste.
Hon började sexan, började tvivla på livet som inte längre räckte till. Hon räckte inte längre till. Hon hade tankar kring allting, började bli dyster. Hon tyckte att allting sög, och var kapabel att göra saker ni inte skulle kunna tänka er. Hon trodde att ingen älskade henne längre, hon började tvivla på allt. På sin familj som sakta bröts isär och hennes vänner som la all skit på henne, så tänkte Hon iallafall. 
Hennes huvud var hela tiden var fulla av frågor. Allt bara föll ihop, så hon levde på de dåliga sakerna i livet. Det fanns inga bra saker då. Och det är svårt att leva utan något mål i livet, målet att överleva, basic, men det hade försvunnit. Det låter helt hjärntvättat när jag skriver det såhär, och många av er, eller de flesta förstår inte vad jag pratar om. Men Hon grät sig till sömns alla dagar i ett halvår utan någon som helst anledning, eller visst hade hon en anledning, en vettig en också. Men det kändes fortfarande så hopplöst, att gråta för något som inte längre fanns kvar. Hon träffade 2 nya människor, som hon kunde prata med..ha kul med..hon hade dom mest fantastiska stunderna med dom. Och hon bröt kontakten med sina andra kompisar. För att det var dom som hade sårat henne. Hon tyckte att dom la all skit på henne..det gjorde dom också. Det var nog inte medvetet, men eftersom att hon inte hade mycket att säga till om så började hon prata med sina "nya" vänner istället. Hon förklarade hur hon hade känt ett tag, hur hon kände och hur hon ville känna. Dom lyssnade på henne, tröstade henne..dom var otroliga. Under hösten 2008, när dom började lära känna varandra, så var dom oseperatbara..varje fredag var hon med någon av dom. Hela hennes liv var dom. De enda hon tänkte på var dom.  
Hon skulle firat nyår med den ena..men så blev det inte. Hennes mamma var puckad nog att förstöra det hela. Men hon ville ju inte förstöra för hennes vän heller. Hennes morfar..han var den viktigaste prioriteringen. Det kanske skulle bli hans sista nyår med hans familj och vänner.
Ett nytt år påbörjades och hon hade fortfarande ingen riktig kontakt med de hon hade "brutit" kontakten med.
Det hon inte visste var att hon saknade dom hela tiden, hon orkade bara inte tänka på vad hon hade gjort. Veckan innan hennes födelsedag kom hennes 2 vänner ut på landet. Dom var där i 3 dagar. En morgon blev hon väckt av dom. Hon kunde knappt öppna ögonen. Det berodde på att klockan var 7 på morgonen. Dom hade gjort tårta och hade världens gulligaste födelsedagskort. Dom hade gått upp halv 7 för att hon inte skulle vakna..
Efter sommaren så började 7an. Sista året innan 8an. Hon behövde skärpa sig och få hennes liv utrett. Men hon visste inte riktigt vad hon skulle göra än. Så hon fortsatte att vänta med sitt liv, tänkte mycket. Det var inte förens i slutet av höstterminen 09 som hon började fixa iordning sitt liv. Hon började lite smått..det blev kaos. Hon försökte få tillbaka vännerna hon hade haft förut..hon insåg inte vad hon hade förlorat på riktigt förens nu. Allt blev fel för att alla drog åt olika håll.
Hon ville vara vän med alla..inte bara välja som hon hade gjort förut som en jävla idiot. Men folk blev ännu mer sårade av att hon försökte ställa allting till rätta. Det var svårt och hon kämpade för att förklara för alla hur hon tänkte, men alla reagerade olika. Det är inte lätt att få ordning på sitt liv när nästan ingen lyssnar på en.
Allt var kris. Ingen ville vara med henne men ingen fattade vad hon gick igenom just då. Hon saknade allt. Hon saknar fortfarande allt. Sitt gamla liv. Sitt hus som hon var tvungen att flytta ifrån, huset där hon hade växt upp. Hon hade alla sina minnen där och nu är dom borta. Så allting som hon har gjort. Alla feltagna beslut har berott på allt hon gick igenom. De 3 åren var ett rent helvete. Det kommer fortsätta, men mer lindrigt nu. För jag tror att mycket börjar ordna sig nu.
Egentligen så borde jag inte ångra något. Jo, självklart borde jag det. Men jag kan inte. Om jag inte skulle gjort allt som jag har gjort. Dumt som bra, så skulle jag kanske tex. inte känt Amanda och Sofia nu. Jag skulle ju inte veta om det men man måste begå såkallade "misstag" för att kunna leva rätt. Man måste inte leva rätt, men enligt mig så är de vänner man har till för att ha kvar. Det är ett sätt att leva rätt. Och det sättet tänker jag leva på. Jag vill inte förlora någon, men ibland är det svårt. Alla vet själva att man drar åt olika håll, det är en reflex. Det man inte vet är hur den andra känner sig då. Ibland måste man få tömma sig inombords för att det ska komma ut ord istället för tankar.

Så ber om förlåtelse för alla som jag har sårat, men det hänger alltid på vad den har i huvudet. Man vet aldrig vad den går igenom.
En flicka hade en gång den här rubriken..

I smile like nothing's wrong, but i go through stuff u know NOTHING about.



godnatt